Många författare har nog ett slags hat/kärleksförhållande till recensenterna. Man kan jubla åt en uppskattande och positiv recension, och bli ledsen och förbannad över en negativ. Det viktigaste är nog att man skiljer boken från sin egen person. Annars är risken uppenbar att självkänslan får sig en rejäl törn.

Lika lite som man ska låta sig förföras av positiva omdömen bör man ta åt sig de negativa – förutsatt att de inte innehåller värdefull konstruktiv kritik. Kritikern har inget personligt förhållande till dig som författare. Hen läser en bok och bildar sig en uppfattning om den som litteratur, ingenting annat. Hen är inte ute efter dig som människa och författare (även om man ibland kan få den uppfattningen). Det finns undantag även från den regeln, det medges. En av de starkaste mänskliga drivkrafterna, inte minst i bokbranschen, är avundsjuka, det har nog många insett. Och avundsjuka är en av de sju dödsynder som förvisso kan grumla omdömet.

Det föranleder en reflektion som jag nog delar med ganska många: litteraturkritiken som egen genre och konstart är på god väg att monteras ned. De stora dagstidningarna har fortfarande, men bara fläckvis, litteraturkritik värd namnet, många mindre tidningar saknar den delvis eller helt. Istället för litteraturkritik ägnar man sig, i bästa fall, åt en recensionsverksamhet som mer liknar konsumentupplysning, i värsta fall är den helt meningslös. Exempelvis en ”recension” som till största delen består i att redogöra för handlingen (det finns exempel där ”recensenten” skriver av baksidestexten) och resten är ett svepande och intetsägande omdöme på kanske tre rader.

Men det finns hopp och det är bokbloggarna som tar mer och mer mark från tidningarnas kultursidor. Förvisso finns det även dåliga bokbloggar med skribenter som inte verkar förstå boken de läst, alternativt ”recenserar” för att få gratisböcker. Men oerhört många håller mycket hög klass och skriver litteraturkritik värd namnet.

Leve bokbloggarna!

Som morfar har jag ynnesten att se och träffa mina barnbarn Pauline, åtta år och Oliver, fem så gott som dagligen. De bor nämligen i radhuset intill och närmare går det inte att komma om de inte flyttar in hos mormor och morfar.

Ibland faller det sig att jag får hämta på dagis och skola när barnens föräldrar inte hinner för sina jobb. En författare, som helt saknar disciplin när det gäller skrivandet, kan ju unna sig det då och då.

Barnbarnen är oerhört fascinerade av att morfar skriver böcker. Pauline har länge haft en dröm om att gå i mina fotspår och har redan påbörjat och även avslutat ett antal sagor i både ord och bild. Nu väntar hon otåligt på att de ska tryckas som morfars böcker, men det får anstå ännu en tid. Är man nyss fyllda åtta år är det inte så bråttom, anser i alla fall hennes morfar, men den unga damen (lika enveten som sin mor och mormor) är inte helt enig.

Även Oliver, som för inte så länge sedan firade sin femte födelsedag, har börjat intressera sig för kallet som författare och vill varje gång vi träffas ”skriva bok med morfar”.

Det innebär att vi tar fram papper som viks och häftas ihop, penna och en riktig förlaga, det vill säga en av mina böcker, och så skriver han mödosamt, bokstav för bokstav, sitt eget namn och under det mitt, på den första sidan. Hittills har vi dock inte kommit längre än våra namn och den blivande bokens titel. Den här gången valde han länge innan han bestämde sig för ”Dömd för livet”. Därefter vidtog en diskussion på djupt allvar vad som egentligen menas med ”dömd” och varför man blir det. Det hela slutade med att även Pauline gjorde ett omslag inklusive teckning av en sträng domare som talade om för en liten pojke att man inte får snatta godis får då blir man dömd. Det vill säga det är inte tillåtet att stjäla någon annans egendom, för då får man någon form av straff eller åtminstone en tillsägelse på skarpen – en lektion i moral och etik i all enkelhet. Förhoppningsvis gick de hem den eftermiddagen en smula klokare än innan.

Kriminalromaner kan uppenbarligen fungera som viss vägledning i livet även för mycket små människor.

Själv har man en klar bild av vilken sorts bok man har skrivit – en bild som kanske inte helt och hållet delas av läsaren/intervjuaren. Varje läsupplevelse är unik. Du och jag kan uppfatta vissa böcker på olika sätt. Man kan tycka om, eller ogilla, en bok beroende på hur man själv mår den stund man läser. Referensramarna kan också förändras från tid till annan. En bok man tyckte sämre om vid ett visst tillfälle i livet kan växa i kvalitet senare.

Att bli intervjuad, särskilt i direktsändning, är lite som att kasta sig ut på okänt vatten. Man vet inte om det är kallt eller varmt, djupt eller grunt, behagligt eller obehagligt. Man förbereder sig på frågor man tror intervjuaren kommer att ställa, men så blir det helt andra som man kanske inte alls har tänkt sig. Intervjuaren kan ha fastnat för andra detaljer, karaktärer eller scener än man själv har gjort.

Med min nya bok Dockmakarens dotter är det nog så att den på grund av sin komplexitet kan läsas på flera olika sätt. Den tar upp många frågor som bottnar i hur vi uppfattar och beter oss mot varandra. Alla har goda och onda sidor, vissa ondare än andra. Romanen handlar om hämnd och om det någonsin kan rättfärdigas att döda. Den har sin klangbotten i Vietnamnkriget som gav upphov till en folkrörelseprotest som spred sig över hela världen.

Får en enskild människa lov att hämnas en grov oförrätt  genom att ta en annan människas liv?

Har en nation rätt att genom krig mörda miljoner människor av politiska, religiösa och ideologiska skäl?

Dockmakarens dotter ger inga svar. Den väcker bara nya frågor.

En ofta förekommande fråga är om man som författare har hela handlingen klar för sig när man börjar skriva. Som vanligt varierar svaren från författare till författare. Det finns inga entydiga regler om hur man skriver en bok.

Den röda damcykeln började med en bild jag hade i huvudet. Jag såg framför mig en äldre man som satt och tittade ut genom ett fönster i en gammal trävilla. Det låg en röd damcykel slängd intill grindstolpen i trädgården.

Jag började fundera på vem mannen var och vilket liv han levde. Och varför låg cykeln där? Vem hade i stor brådska kastat den ifrån sig?

I mina tankar formades karaktärerna Oskar Lagerström och den sjuttonåriga Felicia. Han änkling efter att tio år tidigare ha orsakat en bilolycka där hans fru och då sjuåriga dotter förolyckades, hon ett fosterhemsbarn som farit illa i större delen av sitt liv, dotter till en pappa som mördat hennes mamma. Romanen handlar till stor till om deras sammanflätade och dramatiska öden.

Vid ett föredrag träffade jag en kvinna som berättade att hon blivit så inspirerad av boken att hon gjort en tavla som hon hängt upp på väggen i sitt hem. Jag frågade om hon inte kunde fotografera av tavlan och skicka mig fotot.

Sådana ögonblick förgyller tillvaron. Det är en fantastisk känsla när en läsare får samma bild i huvudet som författaren. Då har man lyckats med den svåra konsten att gestalta.

Jag lyssnar ofta på musik när jag skriver. Det varierar mellan pop, hårdrock och klassisk musik beroende på sinnesstämning och vad det är för typ av scen jag arbetar med. Under tiden jag skrev Violinsten blev det av naturliga skäl mycket klassiskt, till exempel Beethoven, Mozart, Sibelius, Bach och Vivaldi.

Numera händer det att jag stoppar in en CD i datorn som heter ”Orgelklang”. Organisten är Lars-Einar Abrahamsson, inspelningen gjordes i oktober 1989 i Myssjö kyrka.

Det är i den kyrkan jag döptes. Jag tillbringade mina två första år på prästgården i Myssjö i Jämtland innan familjen flyttade till Göteborg, där min far fick tjänsten som komminister i Härlanda församling och där han även tjänstgjorde som fängelsepräst i nästan ett decennium.

Skivan med orgelmusik har en särskild plats i mitt hjärta inte bara för att den påminner om min tidigaste barndom. Jag fick den på ett mycket speciellt sätt. Vid en signering i Ale bokhandel (Nödinge utanför Göteborg) kom en kvinna fram till mig, inte enbart för att köpa boken utan även för att prata med mig. ”Jag hörde dig hålla föredrag här för ett halvår sedan”, berättade hon. ”När jag kom hem började jag fundera och kom fram till att min storasyster måste ha lekt i Myssjö prästgård vid den tiden du och din familj bodde där.”

Det visade sig att hennes syster varit lekkamrat med min fem år äldre syster för mer än 50 år sedan. De var barn till kyrkans klockare. Senare skickade hon mig foton från kyrkan och från prästgården, mitt barndomshem. Sådana bilder som jag själv inte hade i min ägo. Och efter ytterligare en tid fick jag ett mejl från hennes syster som bodde i England med en fråga om jag ville ha en CD med orgelmusik från Myssjö kyrka.

Svaret på den frågan var självklart ja. Och nu sitter jag då och då och lyssnar på Lars-Einar Abrahamssons tolkning av Fantasia i c-moll av Bach, Gammal fäbodspsalm från Dalarna, med flera musikstycken från den vackra gamla orgeln.

Att möta sina läsare personligen är inte bara berikande. Det är ett rent privilegium som gör det värt att sitta vid datorn och kämpa timme ut och timme in, trots skrivkramp och skaparångest.