Nu tänkte jag förklara lite hur jag skapar serier! Kanske kan detta inspirera er läsare, eller åtminstone förklara lite av arbetet ”bakom kulisserna” så att säga.

Steg 1: Idé
Allt börjar med en bra idé! Gunnar Krantz som var min lärare på Serieskolan sa en bra sak när jag gick där; man behöver inte skriva ner en bra idé när man kommer på den, för om den är en riktigt bra så kommer den tillbaka. Och så funkar det för mig, så jag låter idéerna gro och har ett par på lager som jag aldrig skrivit ner som är över 6 år gamla!
Mjau! tog ca en månad att utveckla idén för, sen var jag redo att börja rita! Jag började med lite karaktärsskisser:

Steg 2: Manus
Därefter satte jag mig och skrev manus, i form av dialoger – lite som ett teatermanus! Man kan se mig som regissören och seriefigurerna som mina skådespelare. Ibland läser jag dialogerna högt för mig själv för att se så att de låter naturliga.
När manuset är klart delar jag in det i rutor och försöker att portionera informationen i ett bra flöde. Det får inte bli för mycket text eller händelser i varje ruta, så jag lägger mycket tid på detta.

Steg 3: Layoutskisser
Innan jag börjar rita serien vill jag veta om allt får plats och bestämma hur stora rutorna ska vara. Speciellt i manga (japanska serier, som jag inspireras en hel del av i mina egna) är rutupplägget väldigt kreativt och varierat, så jag brukar göra enkla layoutskisser som jag sedan kan följa när jag gör serien. Det underlättar en massa senare i arbetsprocessen!

Steg 4: Teckna
Oftast tecknar jag serien på ett hårdare papper, bra för tuschning. Jag tecknar med en stiftpenna med gröna stift, för då kan jag tuscha direkt på linjerna och eftersom de är ljusgröna tar inte skannern upp skisserna om jag skannar på svartvitt. Det gör att jag slipper sudda, skönt!
Jag ritar oftast i B4-format, det är lite större än A4 och går att få in mer detaljer på.

Steg 5: Tuscha
När jag ritat klart hela serien (oftast ett kapitel åt gången, ca 30 sidor) så tuschar jag den med stålstift på skaft som jag doppar i flytande tusch. Tuschet bör vara ganska rinnigt, annars torkar det snabbt på stiftet. Stiftet måste jag också bränna innan jag använder det, bara för några sekunder – annars rinner tuschet av och det blir droppar på pappret!! Åhnej!
Jag ser till att få dynamiska fina linjer.
Om ni vill se hur jag tuschar så tipsar jag om denna videon som jag gjort när jag tuschar en bild till mitt senaste projekt, Sword Princess Amaltea (länk till youtube-videon).

Steg 6: Göra klart
Nu när jag har alla sidorna tuschade och klara kan jag skanna in dem i datorn och texta dem. Jag brukar också lägga så kallade raster på sidorna, det är mönster skapade av svarta små prickar, något som ofta förekommer i manga från Japan. På så vis kan en sak se ”grå” ut eller en tröja kan ha ett rutmönster osv. Jag brukar använda ett program som heter Manga Studio Debut för detta, enkelt och bra för den som vill arbeta med raster!

Sedan är serien klar! Oftast gör jag något med serien efter att jag kämpat så länge med den, t.ex. skickar jag den till förlag som Kabusa Böcker och frågar om de vill ge ut en längre historia med karaktärerna. Det var så som jag fick chansen att göra Mjau!

Hoppas detta gav er lite inspiration och förståelse för hur en serie blir till!
Tack för att ni läste!

Tiden går fort. Särskilt när man har roligt. April månad har passerat lika snabbt som en avlöning. Kort, som alla andra månader. Men ändå lite längre än dom flesta. Den har framför allt varit innehållsrik.

Arbete så klart. Men också en veckas vistelse i Härjedalen. Återseendet, minnen, glädje och njutning men också en flod av sorg. Insikten – mamma och pappa finns inte mer, aldrig mer. Bara minnena är kvar och några foton. Att jag nu är delägare i ett gammalt förfallet jordbruk mitt i fjällmarkerna. Men med en luft som är så frisk att den smakar gott, doften av brinnande björkved, en stjärnhimmel som välver sig som en glob av glitter på kvällen … minusgrader ute i hallen på morgonen. Rinnande kallt vatten direkt från en kallkälla, grus och döda insekter följer med som bonus.

En ny bok ute i den stentuffa bokbranschen. Läsarkommentarer, bloggar och recensenter, både vin och vatten men mest vin den här gången. Sanslöst beröm från flera och den varmaste punkten i mellangärdet var magasinet DAST som hyllade historien, mitt språk, mina miljöskildringar och karaktärer. Jag flinade i flera dagar! Och drack upp den rosa skumpan jag fått på mitt releasekalas.

Londonmässan passerad. Jag har inte fått någon rapport ännu. Å andra sidan har jag inte heller fått några glädjetjut från min agent. Däremot en rätt tung retur på böcker som åkte med till London och uppenbarligen tillbaka igen. Jag ska hämta dom ikväll på posten. Känns som om den passerade rätt tystlåtet utan några highs? Och jag som vill bli utgiven på italienska, för att det är det vackraste jag vet

Ännu en månad där jag följer mina författarkollegors vedermödor via sociala media, deras nya böcker, deras kamp mot manus och deadlines, tankar och grubblerier, framgångar och motgångar, champagne och snittar och draperade klänningar men också försenade tåg och tröskande mellan författaraftnar och signeringar.

Jag har skrivit ganska lite, tänkt mer. Skissat och suddat och skissat igen. Tänkt på gymmet, på spårvagnen, bussen, när jag lagar mat – ja det är nog då jag tänker bäst. Kommit på många saker men inte allt. Det är något i storyn och hur plotsen ska vävas samman som inte riktigt klickar än, som skaver. Och värst av allt är att jag inte är riktigt överrens med min huvudkaraktär. Hon krånglar. Kanske för att hon är ännu ett alterego, i min ålder, med mina tankar och grubblerier men också med alldeles egna … som jag nog inte fångat riktigt än.

Jag satt igårkväll på en långfärdsbuss och skrev hela hennes historia, vem är hon, vad driver henne, vart vill hon? Vet hon det? Sen skrev jag det samma för antagonisten, det är skurken det. Och det var så oerhört mycket lättare! Där är det ingen tvekan alls. Hatet, såren, drivkraften att hämnas och ta tillbaka det man förlorat, få upprättelse …

Medans fruntimmer i 50-årsåldern med ålderångest och olater inte alls är lika enkla att handskas med Nåväl, jag ska nog få fason på henne med vad det lider. Storyn är i alla fall klar. Och det blir passion, hat, girighet, lust och olust mixat med bedrägeri och solochvår … Kan det vara nåt?

Ingrid

För dom allra flesta, ja tyvärr är det faktiskt så, förblir drömmen om att bli utgiven bara en dröm. Nålsögat är pyttelitet. Men när man väl klämt sig igenom då …!!

Ja vad händer egentligen då?

Då börjar processen där förlaget ska övertyga bokhandlarna om att dom ska köpa in just din bok, det är alltså ingen självklarhet att en utgiven titel är något som kommer att accepteras av bokhandeln. Det är nog den vanligaste missuppfattningen. Det är inte heller så att alla titlar köps in av biblioteken. Inte alls.

Sen ska förlaget skicka ut din bok till journalister och tidningar och bloggare för läsning och förhoppningsvis en recension – gärna en positiv sådan. Det ska releasas med lite kalas och kanske någon pressrelease och du ska fotograferas och det ska göras lite pressmaterial och bokaffärer och bibliotek ska vilja ha besök av dig för att signera eller i bästa fall stå på scenen och prata om hur det är att vara författare. Vilket du ju knappt vet än.

Det är mycket sällan det finns en konkret plan när din bok blir utgiven där intervjuerna och signeringarna och besöken ute i landsbygden eller Europa ligger färdig. Europa ja. Införsäljningen till utlandet sker för det mesta via en agent, förlagets egen eller en fristående.

Författarvän och kollega som också driver förlag, beskriver sin kamp för att sälja in höstböckerna hos diverse bokhandlare i sociala media. Det slutar med frustration över det totalitärt centralstyrda och mainstreamade och utslätade sättet att köpa in böcker som i mångt och mycket, inser jag, liknar alla andra affärskedjors sätt att se på inköp och säsong och trender. Samma fula kilklackar, samma tajts, samma gladfärgade dunjackor, same same …

Min vän konstaterar -

”Inleder denna vackra dag med att bli sådär kulturpolitiskt genomfrustrerad över ett solklart fall av stordriftsnonchalans. Räknar till tio. Andas i påsen. Funderar över någonting ironiskt att säga. Överväger konstruktiva alternativ. Sneglar mot järnröret.” Nä det är inte alls allt som är självklart, trots att orden är tryckta och finns innanför pärmar.

Kollega på jobbet och jag äter lunch och pratar, jag har lite att ta igen efter en veckas hostkoma.

”Just ja, jag måste ju läsa din bok och få den signerad”, utbrister hon. Ja självklart. Vi knallar till Akademibokhandeln som är närmast och letar upp ett exemplar i en hylla. Det står faktiskt NYHET på en liten lapp framför på hyllan. Vi ber snällt att få låna en penna så att jag kan signera boken.

Expeditens ögon blir två gånger större i storlek. Hon kisar misstänksamt mot mig. Efter några minuter vågar hon fråga om det möjligen är jag som skrivit boken. Jag ler vänligt och bekräftar. Hon och hennes kollega ser helt förbluffade ut. Jag inser snart att det inte är för att dom är överväldiga över min närvaro eller att dom plötsligt känner igen mig. Det är för att dom inte har en susning om vem jag är eller att jag fanns i Göteborg. Och att dom just i det ögonblicket fruktar att någon av oss ska fråga vad dom tyckte om boken …

Det ligger en paketavi innanför dörren när jag kommer hem. Ett paket från min agent?! Spännande? Så inser jag. Det väger 3 kg. Det är ungefär vad en handfull böcker väger. Retur på mina ex till agenten inför Londonmässan. Hmm … det gick tydligen inte så bra med andra ord. Jag snörper lite på munnen och tänker att jag hämtar dom efter helgen. Nu ska jag tänka andra tankar, nya manustankar … Det är mycket roligare

Trevlig helg!

Ingrid

Den märks inte av särskilt mycket i Göteborg. Tror jag?

Å andra sidan har jag inte stuckit ut nosen ur min lägenhet sedan i torsdags. Jag hasar runt i mysbyxor och ett färgfläckat linne. Nä ni vill inte se! Har samma ork som en 87 åring och är på ett strålande humör medan jag hostar så att lungorna hänger utanför. Det låter bokstavligen som om jag på allvar försöker spy upp luftrören. Mycket smakligt! Vän som ringer utropar förfärad – Men gud va du låter!

Jag hotar trots att att gå på träningen, bara för att sitta bredvid och se på. Men inser i samma andetag att det inte kommer att uppskattas, alls. Mitt rosslande och spyhostande kommer inte att bli poppis och skulle säkerligen överrösta även musiken.

Nä jag upplever dyningarna av Sant Jordi via nätet och sociala media. Med i vissa fall en rejäl dos av avundsjuka.

Världsbokdagen firas på lite olika sätt runt om, på bibliotek och i bokhandlar så klart. Några förlag hittar på kuliga saker men framför allt verkar dom av mina författarkollegor som tagit sig till Spanien i dagarna ha det riktigt kuligt.

Enligt tradition firar man Sant Jordi med att damerna ger sina män en bok och dom ger damen en ros tillbaka. Numera har man upptäckt att kvinnor kan läsa så man ger både ros och bok till alla.

Så författare som befinner sig i Barcelona idag signerar tydligen så att nävarna glöder och kindpussas och kramar sig matta. Och sen blir det fest! Det må vara kris i Spanien men dom har uppenbarligen inte glömt bort hur man har kul och råd att köpa böcker tycker dom också att dom har, trots allt. Heder! Och jag vill åxå kindpussas …

Fast idag hade jag inte fått så många

Surfar runt istället i jakt på info om staden Cadiz längst ut på västkusten i Spanien. En stad som inte särdeles många turister tycks hitta till. Frågan är varför? Och om det är rätt ställe att placera en av karaktärerna i nästa bok? Research-resa kanske? Visst, det finns Google Earth men det är dåligt med ljud och dofter å så och stämning och känsla är svårt att sätta om man inte varit på plats.

Vad tror ni? Cadiz anyone? Va sa? Östersund? Jodå, så klart. Och Härjedalen. Och Göteborg

Ingrid

För några år sedan hamnade jag till bords med en trevlig dam som är gift med en spänningsförfattare som skrivit många deckare av rang. Vi kom plötsligt in i en diskussion om varför det inte idkades någon älskog i hans böcker och den blev en aningen fnissig, som det kan bli under en god middag.

Långt senare fick jag ett mejl av denne författare som lite syrligt deklarerade att nu hade hans nya bok utkommit och nu pippades det minsann! Vilket var alldeles sant

Det känns som om det under en lång period av post Sjövall Wahlöö och Kurt Wallanderska promenader på öde sandstränder i Danmark, var mest deprimerade frånskilda och hyfsat alkoholiserade kommissarier som var just ensamma, deppade, lite för spritstinkande och framför allt för initiativlösa för att det skulle kunna bli något. Sen har något hänt i spänningsromanernas land. Erotik verkar plötsligt ingå i det dagliga livet för romankaraktärerna. Det pippas friskt och mina författarkollegor drar sig inte för att ta ut svängarna och vi har numera till och med en gay manlig kommissarie med komplicerat privatliv.

Och då kommer vi osökt till – hur skriver man erotik utan att det blir banalt och krystat?

För att hitta erotik i böcker behöver man bara kika på romance i någon form men där är erotiken sällan särskilt nervig eller rakt på sak. Jag tänker osökt på den genomrosa damen Barbara Cartland, där hennes hjältinnor inte kom längre än till att föremålet kysste henne på handen eller tog i klänningsfållen innan hon svimmade. Och så var det lilla nöjet över.

Sen har vi så klart olika klassiker som går hela vägen och då tänker jag på Anai Nin, Alina Reyes, Erik Jong och så klart urklassikern Historien om O av Anne Desclose, som gavs ut redan 1954. Urmodern till Shades of Grey-böckerna. Om man inte vill gå så långt att man börjar läsa om markisen Sade.

Det är verkligen svårt att säga hur man ska skriva erotik så att det fungerar. Den diskussionen hade vi ofta på mina skrivarkurser. Erfarenheten bland dom flesta är att det blir banalt, tjatigt och att gestaltningen blir märklig och inte alls trovärdig. Pinsam helt enkelt.

Och jag kan inte rekommendera Shades of Grey som någon förlaga. Även om många har uppskattat böckerna så anser jag personligen att dom är tråkiga, just banala och fantastiskt barnsliga. Vem står ut med en brud som ständigt biter sig i läppen och dessutom hela tiden pratar med sin inre gudinna? Ärligt? Men – glöm inte, det är romance

Några korta råd.

Tryck inte in erotik bara för sakens skull.

Karaktärerna beter sig på sitt egna sätt och gör det så klart utifrån sina förutsättningar även när det gäller sex. Den torra sekreteraren blir inte plötsligt en vild och ohämmad dominatris. Eller, så är det just det hon blir

Tillför sexet något till handlingen? Driver det något framåt? Bra. Annars kanske det inte har någon plats.

Utvecklar sexet karaktärerna? I sånt fall, ös på

Glöm sen inte att själva trånandet kan vara minst lika upphetsande och intressant som action.

Hmm … jag har en utmaning i manus tre

Ingrid

Solen skiner ute. Kommunen har sopat upp det illvassa gruset, träden på gården tänker blomma vilken minut som helst men jag kan inte öppna min balkongdörr. Dessutom är hela huset inkapslat i byggställningar och nån slags blåaktig duk som fladdrar i vinddraget och gör spöklika skuggor på kvällarna som gör att jag rycker till och tror att någon knallar omkring på ställningen mitt i natten och glor in.

Det enda jag kan göra är att öppna några fönster för att få in lite syre. Och så sitter jag här, dunderförkyld med en feber från helvetet och en hals som känns som ja … nåt som just djävulen hällt något riktig hett i. Skållad. Å så skallebanket … Ja jag gnäller, jag vet. Men jag har redan haft flunsan och hade inga planer på att bli sjuk igen. Inte det här året. Färdigt, över, been there done that!

Det är rekordmånga som varit sjuka den här vintern och våren. Det är ingen tröst. Det är inte det jag säger. Den här vintern kommer nog att gå till historien som en av dom snorigaste ever. Jag mötte en av mina vänner som är läkare utan för Willys. Han ler milt och säger att det är sommaren. Eller snarare att sommaren aldrig kom, som gör att vi är så sjuka denna vinter. Och det kommer fler såna. I dyningarna av den globala uppvärmningen. För det är inte solsken och medelhavsklimat vi kommer att få, ifall ni hoppades det. Årstiderna kommer att slätas ut och sommaren kommer att bestå av regn och en sol som bara lyser med sin frånvaro.

Och som om dom låsta dörrarna ut till min balkong inte var nog, så kom en målare knallande på ställningen igår och målade kvickt och effektivt all panel i en osannolik färg som vi igår definierade som babianröv. Jag tog på mig glasögonen och glodde på huset på andra sidan gården och konstaterade att samma vidriga färg pryder dom färdiga balkongerna. Är tanken att det ska matcha det bajsbruna räcket och glaset? Är alla på Stadsbyggnads färgblinda? Eller kan babianröven ha varit den ursprungliga färgen?

Det pyttelilla dåliga samvetet jag haft för att jag varit elak mot dom som jobbar på Stadbyggnadskontoret i Göteborg i min nya bok, bleknar direkt. Det kan ni allt ha! Och jag ska leta reda på en färgrest någonstans i förrådet och måla över babianen så fort jag får tillåtelse att gå ut på min balkong igen. Och jag skiter i om jag får göra det eller inte. Civil olydnad, here I come!

Och jag kommer att byta plats mellan plotsen i min tredje bok, bara så ni vet! Och jag har ett sprillans nytt grepp på första kapitlet och nu tänker jag skriva det, så det så!

Ingrid

Ja det där är det inte jag som har hittat på. Det är en av mina flitiga författarkollegor som myntat detta och som vi nu lite andtrutet skämtar om oss emellan på Facebook. För när hinner en vanlig arbetande ensamstående mor, eller som i hennes fall småbarnsmamma, skriva? Det ligger en hel del i det hon säger. Att det är först efter nio på kvällen som det finns ro att skriva en stund. Kanske även på morgonen innan alla gått upp, en halvtimme kan räcka långt när man är pigg och utvilad. Om man nu är det

Jag öppnade ett gammalt ex av den eminenta tidningen Skriva, som jag rekommenderar varmt till er som eventuellt inte upptäckt den, och läste en lång intervju med en av dom mera produktiva och ambitiösa författarna just nu. Viveca Steen. I intervjun kallas hon för ”den levande skrivmaskinen” för sin effektivitet och förmåga att skriva eller åtminstone tänka på sitt skrivande så fort en liten lucka i allt annat erbjuds. När man sitter på bussen, står i en kö, lagar mat, städar, ligger i badet, står på löpbandet, går en promenad eller har vaknat mitt i natten och inte kan sova.

Just Viveca tränade varje morgon ett kort pass, tidigt, skrev en timme innan dom andra kliver upp, åkte till jobbet, var där till sex, hem, matlagning, läxor och allt annat som ska göras för att sen skriva igen efter tio på kvällen. Hon erkänner att hon sov för lite och att tempot inte var nyttigt ens för henne. Numera har hon förmånen att skriva på heltid.

Jag gör ungefär som Viveca. Skriver kort på morgonen och senare på kvällen när allt det praktiska är avklarat. Det är inte mycket tid men när jag väl gör det så har jag hunnit tänka emellan. Och det finns lite små tricks som åtminstone jag har nytta av.

Anteckningsblock och kamera med. I alla lägen. Numera inser dom flesta att det är en mobiltelefon. Ett anteckningsblock eller dito mobil vid sidan av sängen ifall du vaknar och har fått den där idén. Fånga den. För idéer och lösryckta tankar är flyktiga varelser som fladdrar till som sköra fjärilar. Och så snart dom satt sig ner, blir dom osynliga när dom fäller ihop vingarna.

Stressa inte upp dig över att du inte skrivit idag heller, utan ge dig själv en klapp på axeln för att du tänkt på din roman, försökt lösa problem eller atntecknat ner något som kan vara användbart eller bara kommit på att det är något du saknar och måste ta reda på.

Skriv så snart det ges minsta möjlighet. Att vänta på inspiration är som att vänta på rätt väder. Som bekant dyker det inte upp. Berömd författare har sagt att ”Inspiration är en sällsynt gäst. Sätt dig ner och skriv ofta, så är chansen att nit möts mycket större”.

Läs andra författares bloggar och ta del av deras tips. Skaffa den utmärkta tidningen Skriva, läs och låt dig inspireras.

Och tänk på skrivandet som på din träning. Det är den som blir som ger något. Även om det bara blir en stulen halvtimme.

Ingrid

”Ni har väl bokat hotellrum?” utropar en av författarkollegorna på Facebook. ”Vi ses väl på Park? För i år ska vi välta stället!”

Det senare tarvar en förklaring. Park brukar vara samlingsstället för alla partysugna och umgängestörstande författare under dom fyra hektiska dagarna på bokmässan, som under det gångna året suttit instängda i en skrivarskrubb på en vind någonstans i sin ensamhet med en tickande deadline hängande över sig. Och vars enda tröst har varit whisky, rötjut eller svart kaffe under månader. Och som lagom till mässan kliver ut som blinkade svagsynta mullvadar med ett arsel som blivit lika platt och brett som stolen det gnidit under månader.

Men hallå? Bokmässan är i september. I höst! Det är inte ens vår än. Men min kollega har alldeles rätt. Har man inte bokat hotellrum närmare ett år innan så lär man få hålla till godo med något krypin väldigt långt ifrån det så kallade evenemangsstråket. Sen inser jag att det inte är många månader bort och att jag antagligen ska signera och stå på någon scen i något sammanhang detta året. Genast kommer det över mig. Va fasen ska man ha på sig? Jag nyper mig i midjefläsket och inser att det inte bara är den, även detta året, missade beach som kommer att kräva ett par kilo bort och en hård insats på gymmet. Utan även alla ögon på bokmässan. Det är tur att det är ett tag till september …

Bok och biblioteksmässan. I slutet av september. På mässan i Göteborg. 29e året i rad står det på deras hemsida. En för övrigt fullständigt gräslig sådan som ger mig rysningar varje gång jag är tvungen att leta efter programpunkter eller hitta till något. Och jo då, jag har försökt övertyga deras ledning om att hemsidan skulle må mycket bra av en omarbetning, men det verkar dom aldrig ha tid med.

Jag känner ett litet pirr av längtan till denna bokhögtid. Väl medveten om att det som vanligt blir en total överdos av dålig luft, kvalmiga lukter, ett stimmande som snabbt tar sig in under skallbenet och ger dig en vassare huvudvärk än allt rötjut i världen kan ge och att ett par dagar av detta intrycksbombardemang kan sänka även den tappraste.

Men den här gången ska jag också vara med och försöka välta Park Och nåt hotellrum behöver jag ju inte boka, tack och lov!

Ingrid